När jag slutade plugga, flyttade stora delar av min klass (och mina vänner) till andra delar av Sverige - även en del nära vänner flyttade (om än inte alla på en gång). Då kände jag mig ganska ensam - nu, fem år senare, har jag till sist lyckats bygga upp en vänkrets här i Umeå igen och jag är glad över det varje dag. Två tjejer som står mig närmare-närmast är I-M och H (mer olika som personer än de är, är det nog svårt att vara :).
Edit: inget ont om mina vänner i förskingringen, men det har sina fördelar med vänner som man kan träffa över en lunch ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar